I dessa förkylningstider slipper ingen undan. Inte ens en rädd en. Snoret är inte ens vän. Ogillar, tycker inte om, hatar att inte kunna leva aptrist svennevardagsliv som man önskar. Inte kunna träna bort för mycket energi, avgrund och ilska. Aldrig är tillfredsställelsen så stor som efter ett pass. Inte kunna ge sken av att vara en hel, glad, berättigande människa. Vart tar man vägen med sina dunkande svartklädda drömmar som hotar spränga något då?

En gång var jag någon. En gång såg någon mig. En gång öppnades en spricka i min gråglänsande rustning och något snuddade vid mitt hjärta.

Där är jag inte nu men önskar så innerligt att jag vore.

Onsdagsberusad på öl, vin och snus. Hemkommen och nu försök att varva ner från kväll som var så najs men jag så trött att jag somnade till när det var som bäst. Svarta stråk passerade kvällen men jag stod kvar. Fortfarande i ett virrvarv av känslor, icke-känslor och undran vad som händer i detta förvirrade, blödiga, icke-berättigande liv.

Vad är ett liv om inte en längtan och dröm efter mer. En jakt på något som någon kallade lycka. Jag ville ju bara så mycket mer än vad du ville. Jag vill att du skall vilja ha mig så mycket att det gör ont. Jag vill att du skall försaka för att du så gärna vill omslutas av mig. Jag vill att du skall vilja så mycket mer än jag. Då blir natten min och jag lugn.

Mörkret sänker sig, snart är ännu en söndag förbi. Sliten berusad söndag, ångestens och parens dag.

Längtan är ljus och stark. Väntan är för tålamodiga. Jag har aldrig haft tålamod. Vänta är bland det värsta jag vet. Därav denna dag inte en förtröstansdag. I märgen har dock inte rastlösheten slitit. Istället ett vemod för det som kunde blivit men förmodligen inte blir. 

Dagarna kommer stilla men aldrig ohörda, försvinner sedan i trötthetens rus. Tröttheten har övermannat mig, gjort mig sårbarare och gör det mesta gråtmilt.

Sedan ledigheten tog slut har min sömn inte infunnit sig. Istället lyst hånfullt med sin frånvaro och sakta och säkert dränerat mig på kraft.

Idag den kraftlösaste av dagar. Tankarna far som de vill, med eget liv. Med största förmodan in vain men jag hoppas på något. Om du vill ha mig kan du få mig så lätt. Så kunde det vara men är aldrig.

Det plötsliga sommarregnet kom som en befrielse. Äntligen andas ut och kunna lugna ner lite oro i kroppen.

Söndagen innehåller ingenting och är tom och ljudlös. Stressen satt fast förankrad i mig och behövde något som avledde tankar på innehåll och känslor. Förbannad och rastlös har aldrig varit den bästa av kombinationer.

Regnet tvingade mig hemåt igen. Till lugnet och tystnaden. Till att vara själv och stå kvar i det. Till att försöka hitta vägar att hantera odöda oförlösta skitiga känslor och tankeverksamheter.

Ljudet av regn som öser ner utan hänsyn har aldrig låtit så skönt.

Lördag, efterlängtad helgdag, blir lätt veckans tröttaste dag. Hela veckan i ett sömnigt töcken då sömnen varit knapplös och hängt som en skugga innanför ögonlocken utan att låta dem ramla ner. Lördagen väntar som befriare hela veckan, då skall tröttare än tröttast äntligen få morgon med hur mycket efterlängtad sömn som helst.

Så vaknar tröttaste trött tidigt och sömnen vägrar infinna sig igen.

Mitt hjärta är runt och hårt. Hårdare än den starkast metall. Jag lever i villfarelsen att det inte kan rubbas. Hjärtat är coolaste av de coola. Kommer aldrig mjukna och släppa in något som kan göra det illa, mjukna upp det till mjukaste sköljmedel.

Mitt hjärta klarar inte av att skydda mig. Måste hitta andra sätt som skyddar mot överilade tankar och för mycket känslor. Känslor leder ingenstans utom in i ändlösa labyrinter dit man aldrig hittar ut.

Måste försöka göra sängen till vän igen och få sova, sova, sova mig bort.

Regnig grå, grå måndag. Alla trötta, av regnet, av måndagen, av tristess. Konstaterade att det är höst nu. Nio månader innan ljuset igen. Ve och fasa. Ja vill ikke. Men måste ju.

Min längtan är större igen. Längtans ljusrosa skimmer. Flyktigt fladdrar den förbi för att ibland, som nu, stanna och vara trogen en stund. Längtan efter ett sammanhang där det inte bara är jag. Utan två. För att sedan bli tre.

I denna flyktiga, ytliga, trånga värld som jag befinner mig, finns det överhuvudtaget möjlighet till detta? Jag vill så gärna dessa stunder. Så gärna att det gör ont i mig. Förtröstan är dock inte den överväldigande känslan, utan oro att detta inte kommer att bli verklighet. Då vill gråten komma, gråta, gråta, gråta ut den sorg, uttagen i förskott, för något som jag inte vet kommer att inträffa.

Långsam dag i regnets spår. Lång söndag utan egentligt mening. Vardagssysslor har avlöst varandra. Detta är också livet. Livets tråkiga måsten.

Förväntningarna infriades inte igår. Kände hur lite slampa jag var och hur pryd och präktig svensk jag faktisk är. Lev lite för fan. Vad är du rädd för?