Dagen efter. Dagen bister. Dagen sliten och mödosamma tankar som försöker leta sig fram. Seg och långsam. Snart på väg igen, ut i kvällen som skall bli natt. Mera berusning, mer förväntningar som inte infrias i natt heller, mer att skrapa ihop till i morgon.

Förväntningar alltid som störst lördagskvällar. Besvikelsen alltid som störst lördagsnätter/söndagsmornar. Här i landet fisljummen vet man inte hur man skall förhålla sig till varandra, inte ens en lördagkväll med kroppen full av berusningsmedel. Längtan och förväntan osar starkt. Bekräftelsebehovet är stort. Bara nån nyper mig i baken är jag nöjdare än innan. Bekräftelserumpa är bättre än ingenting alls.

Idag är livet rosa, som en fluffig ballerinakjol. Livet är okej. Vågorna längre bort. Idag ännu en dag i Fröken Rädds liv där rädslan inte är nattsvart utan ljus och hanterbar.

Ljusa skira dagar med mod och längtan. Tacksamhet och någon slag ro. Dessa dagar är att döda för. Dessa dagar är fler än de dagar som är färgade i svartaste svart. Dessa dagar är rädslan bemästrad och jag lever. 

Längtans magi är ljusrosa och vinterlätt. Jag är redan frälst till längtan och hängivet troende. Idag är molnen skira och jag blå som den vemodigaste bluesen. 

Idag, sista dagen på ledighet. Vad gör man av sin tid? Vad gör man när man inte har familj, sambo/make/partner och ett komma fyra välartade barn i åldern två till sex år? Vad gör man när de flesta andra har just dessa komman? Man slickar sina sår så gott det går och försöker fördriva tiden med alltmer meninslösa ting. Försöker finna lugnet som inte vill infinna sig. Försöker att inte tänka för mycket. Risken blir så mycket större då att något brister. Och brister något vet man inte om det går att laga igen. En ärrad veteran är jag, i detta livets spel.

Ljusblått rinner livet förbi mig. Oavvänt tigande. Idag har varit en lagom dag. Ingenting har jag gjort. Bara flutit med i den våg av vardagsledighet som faktiskt känts ganska bra. Inte tänkt för mycket. Inte tvivlat på mig och livet. Inte önskat något annat.

Känslan av maktlöshet har förtvinat. Just idag är jag stark.

Dessa starka dagar. Hoppfulla, rogivande och kanske är det livet. Livet som står på min sida.

Jag är rädd för livet. Skiträdd. Stod på färjan idag och tittade ner i det mörka havet. Färjan krusade vågorna vita. Första tanken var att jag aldrig skulle kunna hoppa. Tanke två var att jag skulle behöva vara berusad. Berusad till mod.

Jag vill inte leva detta livet. Jag vill inte vara jag. När något rubbar mitt trygga men ack så trista liv från de strama kontrollerade ramar jag har tiillåtit mitt liv att verka inom så dör jag en smula. Det är där jag är nu. Min kontrollerade tillvaro har rubbats, behöver rubbas så in i helvete, men drar med mig i en tröstlös känsla som jag inte till fullo kan förklara. 

Jag är ensammast i hela fucking världen.

Jag är den mest utsatta eländiga människa i hela fucking världen.

Jag är inte kapabel till att leva ett liv fullt ut. Något fattas mig. Jag svävar tyngdlöst i ett universum där jag inte har någon förankring. Ingen mittpunkt som jag kan utgå ifrån. Ingen fast punkt att hålla fast vid när det blåser. Ingen mittlinje som jag kan luta mig mot och veta att allt kommer ordna sig, oavsett.

Hatar denna känsla. Hatar vad den gör med mig. Hatar att inte kunna leva.