Vaknade av regnets trummande mot fönstret. En morgon i höstens tecken. Hösten kom så fort på, snabbare än sommaren var över. Vemodigt trött klarade jag inte att somna om. Mina tankar är sorgsna och irrande. Utan mål men kanske med mening. Ljudet av regn kompletterar dagens känsla. Stanna inne och dra täcket över huvudet. Gråta en skvätt för att sedan hitta nya krafter och gå ut i spöregent utan paraply med högt huvudet och ett stort leende på läpparna. 

Vindarna vrålar höst. Hukandes för blåsten försöker man undvika regnet. Snart, mycket fortare än jag kan ana kommer min resa börja. Förnekelsen kommer inte kunna vara. Förberedelser måste vidtas. Rädslan bevingas. För att inte utmynna i en rädsla för att leva, för livet. Det lilla ömtåliga.

Tankarna flytt någon annanstans. Till förbjudna områden som att ha och inte ha. Bekräftelse och värde. Vara utvald och kunna vara vem som helst. Naturligtvis handlar det om tvåsamhet. Tro inget annat. Bekräftelsen kom aldrig och nu tillbaka på ruta ett igen. Detta var inte vad jag önskade. Jag önskade så mycket mer.

Det bidde inget ikväll. Ingenting ekar tomt. Nu drickandes vin i total ensamhet. Känslan av berusning slår ingenting annat. Change of plans. Ja. Räddare. Eller inte.

Den inte så uppskattade förkylningen vägrar släppa greppet. Snoret sitter som fastetsat i huvudet. Så fortfarande eländigt snuvig och hes. Delvis självförvållat men icke desto mindre inte kul.

Gårdagskvällen slutade inte i katastrofal rastlösthet. Blödigt och liten tår men huvudet hölls högre än förväntat. Ikväll bara ut, ut, ut och få jävligt mycket bekräftelse som gör att man känner sig som en jävligt attraktiv människa. Alltid samma förbannade känsla efter att något har avslutats, även om det inte betydde ett skit.

Dock finns vissa begränsningar. Som att det inte blir någonting utan att man får sitta själv hemma i egen självömkan och pilla på sig själv.