Det är mörkt här. Ids inte tända. Borde lägga mig och ta igen välförtjänt sömn men yr omkring och gör helt oväsentliga saker utan riktig mening eller riktning. Helgen går mot slutet med advent som otippad avslutare. Min helg har gått i sömnbristens och berusningens tecken. Hur full och hur ofta kan man vara det utan att bli tragisk? Men vem fucking orkar bry sig. Jag står stolt för mina fyllor.

Att komma hem

ensam

till en mörk lägenhet

är ibland

som att dö en smula

ännu en dag. Ligger i sängen. Fryser. Ett beslut måste tas. Ligga kvar och försöka somna om. Eller gå upp och get this day started. Stora beslut. Viktiga beslut. Blundar och känner att jag inte vill ta några beslut alls idag. Drömma mig bort vill jag. Men inte med tungt segt huvud.

Andras bloggar är fantastiska. De vibrerar och glänser. Uppskattas av massa läsare. Har underbara liv. Och jag läser och läser. Mig till seg i huvudet. Och undrar hur andra lyckas så otroligt bra. Med livet. Med att leva. Med att synas. Syns man inte så finns man inte. Jag syns inte. Men det betyder inte att jag inte finns. En pytteliten droppe i det gigantiska havet. Jag finns.

Hem. Ljuva hem. Kvällen finns kvar och skall snart övergå till natt. Jag har halva denna mörka novemberlördags kväll kvar, och hela natten. Älskar tanken på det. Älskar att sitta här, hemma, ensam, och göra ingenting, göra allting. Sprakande tankar som är mina, bara mina och som skall ta mig vidare till morgon när natten blivit dag. Denna kväll och natt är min. Min. MIN. Äter och spyr. Spytt mycket denna vecka. Har kommit ur rytm. Den svårhållna balansen har rubbats och jag önskar att jag dög i mina egna ögon. Dock är denna domare hårdare än vad som kan anas. Känslan efter att ha spytt kan inte jämföras med något annat. Och därför spyr, spyr, spyr jag. Ut mina känslor som, inte kan ta vägen någonannanstans? Jag vet inte. Hade jag vetat hade jag kanske inte spytt så in åt helvete. Och ändå, har jag känt mig okay. Du är okay, jag är okay, alla är okay.

Galet snabbt har helgen gått. Tröttare och tröttast är jag. Tröttfriden vägrar dock infinna sig så önskar jag finge vara uppe hela natten, att jobb imorgon inte existerade. Att natten bara var min. Det går nog inte så bra nu. Spyr väldans. Ett symptom lika säkert som att alla borde använda fula cykelhjälmar, att formen inte är på topp. En ickebekräftelse som är som skit men ändå tar utrymme av tid och energi. Trist nog har jag inte oceaner av tid och energi. Längtar tillbaka till Kina. Längtar till någon. Längtar till något som inte är nu och här.

Längtan efter något annat. En verklighetsflykt som känns som det sista djupblåa andetaget. Längtan efter något annat större som kan berör det förstelnade i mitt inre. Längtan efter ständig berusning. Slutar oftast i en längtan efter vin. Stora gigantiska mängder vin. Idag, denna fredag i djupaste trista november, är inget undantag. Önskar mig mer berusad än nu. Önskar mig så berusad att jag släppte kontrollen om än för en minut. Så jag kunde skriva om hur jävla sviken jag känner mig. Hur livet hopar sig som en eländig illaluktande trasa. Hur mycket jag ändå lägger energi på något som jag egentligen inte vill ha. Och om hur detta är en långsam förkastlig upprepning av allt som redan skrivits. Var är den förändring som skulle infrias. Var är meningen. Var är du.

Helgens första dag har ännu inte börjat. Djuptsegt huvud och dasslockstunga ögonlock. Önskan och tankar som jag önskar inte hade fått plats i mitt huvud surrar som feta spyflugor runt färskt hästbajs. Om mitt så kallde liv hade motsvarat förväntningarna (mina? andras?), hade jag inte haft dessa oceaner av tid att göra av med, försöka fylla av världsviktiga saker. Då hade tiden varit fullt upptagen av vardagsting och jag hade önskat mig tillbaka to this. Ursäkta, förlåt, sorry. Men det är inte någon tröst just precis nu. Ingen jävla tröst alls. Istället surfar jag runt på andras fantastiska bloggar där de levs ett liv som inte är jag men där önskan vore jag.