Jo men visst. Betyder jag ingenting för dig. Jag fattar. Och är egentligen inte så brydd. Du var det samma för mig. Någon att få något av som jag ville ha. Skillnaden mellan oss är att jag kan stå för det, jag kan ändå vara människa och behandla denna icke-relation med någon slags respekt för dig och mig i den. Du klarar inte det. Säger saker som passar i stunden, för det du vill uppå. Undviker sedan mig då du anser det för jobbigt. Tack, jag är värd så mycket mer. Du suger så jävla fett. Och tar alldeles för mycket energi från mig som du verkligen really, inte är värd. Stå ändå för att du har/hade inlett någon slags relation med mig och visa för helvete respekt ditt fega jävla kukskaft.

Galet rastlös, det är jag. Galet hungrig, det är också jag. Inget blir som man tänkt sig. Maktlös gör jag mig på bekostnad av rastlöshet. Jag vill men jag vill inte. Jag vill men jag vill inte. Jag vill men jag vill. Bekräftelsekåt och alltid tron på att nu, nu kommer det leda vidare, utvecklas till något mer. Varje gång är det endast två tv-apparater jag skrapar fram, aldrig tre. Men hoppet, det jävla hoppet, är det fucking sista som överger en. 

Galet hungrig men inte sugen på att äta nåt. Vet inte vad det är med mitt mathabegär. Jag som äter, äter, äter tills jag spyr kan inte förmå mig att äta ens sånt som inte får ätas. Julens konsekvenser suger så jävla fett.

Försöker bemästra känslan. Okay, gick så där. Ensamhetskänslan osar som ett stort illaluktande moln runt omkring mig. Jag fattade ju det. Julen är inte min. Möjligtvis alla andras, men inte min. Sov länge idag och nu, när alla andra myser med de sina sitter jag här och försöker att lägga massa energi på att klara denna familjefokuserade ledighet i ensamhet.

Så trött på att äta, vill bara skippa den äckliga maten, om jag inte får spy då. Finns det någon mat som är så överskattad än just julmaten? Låt den eländiga helgen ta slut, nu.

Långsamt har ensamheten kommit smygande. Som en duktig lönnmördare om natten. När alla går hem är jag ensam kvar. Vem är jag, som sitter kvar i mörkret och inte fattar vad som skall göras med detta liv. Inte ensam. Inte ensam. Aldrig ensam. Vill jag leva mitt liv. Ensam är det enda med säkerhet jag är. I slutändan är alla ensamma. Jag är ensam innan slutändan. Få litar jag på. Få kommer mig nära. Och de nära skjuter jag skarpt på. Som förra veckan. Varför. Vad var meningen? Syftet? Att hålla även dem så långt från mig som möjligt? För att försäkra mig om att jag är ensam. Trots att jag redan visste. Söker nu bekräftelse på min redan uppenbara ensamhet och inte goda människa, hos människor som inte har bett om det. Virrvarvet ökar i takt med att mina tankar inte kan hitta ut. Till vad jag pysslar med.

Du, det blev inte bättre efter vårt samtal igår. Jag visade min svaghet, var inte lugn och sansad och det kom tårar. Hon var lugn och samlad. Allt det jag inte var. Om det handlar om makt så har makten förflyttats från mig till henne. Du säger att det inte är makt det handlar om, men allt är makt. Om det var makt att jag lät mina känslor rusa iväg som ett skeenande tåg som inte går att bromsa, för att komma ut i arga anklagelser mot henne, så har maktbalansen nu svängt över till hennes fördel. Där hon är lugn är jag olugn. Där hon är sansad är jag osansad. Där hon är torrlagd är jag tårar. Jag la mig platt på rygg och visade min svaghet. Det handlar inte om att göra det i egen syfte så den andre skall känna sympati för ens visade svaghet. Utan något jag inte kunde kontrollera i stunden. Och för det vill jag att hon skall förstår hur svårt det var för mig. Klart hon inte gör. Klart hon inte vill. Klart det inte fungerar så. Få människor släpper jag in i livet. Hård är jag när jag bedömer att man förbrukat mitt förtroende. Hård och snabbt är jag anklagare, domare och straffutmätare. Hon tänker mycket nu där jag vill ha stiltje. Och jag skall vara en god, bättre, pretto människa och respektera hennes känslor. Jag förstår att jag handlade i affekt där jag skulle ha tagit ett steg tillbaka. Jag förstår att det anses vara mitt fel. Jag förstår att detta kommer påverka vår vänskap. Jag ids bara inte. Jag vill inte. Jag orkar inte. Antingen får vår vänskap fortgå eller så upphör den nu. Svart eller vitt eller ett mellanting. Och jag kommer inte tillåta att känslan av ensamhet övermannar mig.

Snön ligger som ett gnistrande grannt täcke över allt som är gott. Denna vecka har egentligen varit besvikelsernas mörkblå vecka. Tappar är bara förnamnet och jag har inte gråtit en enda våt eländig tår. Innebär det att det är stadigt stabilt nu? Att min vingliga branta oförutsägbara balansgång mellan tusen och en känslor för tillfället har stillnat? Som ett löv efter storm. Nya bättre utmanade jobbet fick jag inte. Nya bättre större lägenheten fick jag inte heller. Inte heller fick jag ligga. Spytt en gång. Nja. Jo. Stabilare iallafall.

Tidigt tisdagsmorgon klockan 3.58, sharp, slår fröken rädd upp sina bruna små. Trots tappra försök infinner sig sömnen inte mer. Uppstigen är fröken klockan 05.26, sharp. Fröken har i sin sömnvånda kliat sig till vansinnigt äckligt hår. Så sitter nu här, renduschad med nytvättat hår, ätandes briljant frukost. Mys vara uppe så tidigt. Mys äta frukost i godan ro hemma. Mys att bara tomten och jag är vaken. Men på andra sidan, den gigantiska tröttheten som lurar bakom tunga ögonlock. Orka, orka, orka dagen. Utan att falla i koma. Nu ringde väckarklockan. Okej, okej, okej. Dags att gå upp. 

Kvällen sänker sig som en varm hand över allt det vita. Jag rastlös men trött så in i bängen. Ville inte hem till ingenting. Måste hem till ingenting för att bara vara. Försöka finna ro och förhoppningsvis, någon mening med att bara vara. Bara vara jag.

Tid och massa energi läggs på ofantligt oviktiga saker. Dras med och stannar inte i tid. Stopp. Det är dags nu.