Du, det blev inte bättre efter vårt samtal igår. Jag visade min svaghet, var inte lugn och sansad och det kom tårar. Hon var lugn och samlad. Allt det jag inte var. Om det handlar om makt så har makten förflyttats från mig till henne. Du säger att det inte är makt det handlar om, men allt är makt. Om det var makt att jag lät mina känslor rusa iväg som ett skeenande tåg som inte går att bromsa, för att komma ut i arga anklagelser mot henne, så har maktbalansen nu svängt över till hennes fördel. Där hon är lugn är jag olugn. Där hon är sansad är jag osansad. Där hon är torrlagd är jag tårar. Jag la mig platt på rygg och visade min svaghet. Det handlar inte om att göra det i egen syfte så den andre skall känna sympati för ens visade svaghet. Utan något jag inte kunde kontrollera i stunden. Och för det vill jag att hon skall förstår hur svårt det var för mig. Klart hon inte gör. Klart hon inte vill. Klart det inte fungerar så. Få människor släpper jag in i livet. Hård är jag när jag bedömer att man förbrukat mitt förtroende. Hård och snabbt är jag anklagare, domare och straffutmätare. Hon tänker mycket nu där jag vill ha stiltje. Och jag skall vara en god, bättre, pretto människa och respektera hennes känslor. Jag förstår att jag handlade i affekt där jag skulle ha tagit ett steg tillbaka. Jag förstår att det anses vara mitt fel. Jag förstår att detta kommer påverka vår vänskap. Jag ids bara inte. Jag vill inte. Jag orkar inte. Antingen får vår vänskap fortgå eller så upphör den nu. Svart eller vitt eller ett mellanting. Och jag kommer inte tillåta att känslan av ensamhet övermannar mig.