Långsamt har ensamheten kommit smygande. Som en duktig lönnmördare om natten. När alla går hem är jag ensam kvar. Vem är jag, som sitter kvar i mörkret och inte fattar vad som skall göras med detta liv. Inte ensam. Inte ensam. Aldrig ensam. Vill jag leva mitt liv. Ensam är det enda med säkerhet jag är. I slutändan är alla ensamma. Jag är ensam innan slutändan. Få litar jag på. Få kommer mig nära. Och de nära skjuter jag skarpt på. Som förra veckan. Varför. Vad var meningen? Syftet? Att hålla även dem så långt från mig som möjligt? För att försäkra mig om att jag är ensam. Trots att jag redan visste. Söker nu bekräftelse på min redan uppenbara ensamhet och inte goda människa, hos människor som inte har bett om det. Virrvarvet ökar i takt med att mina tankar inte kan hitta ut. Till vad jag pysslar med.