Ljusblått rinner livet förbi mig. Oavvänt tigande. Idag har varit en lagom dag. Ingenting har jag gjort. Bara flutit med i den våg av vardagsledighet som faktiskt känts ganska bra. Inte tänkt för mycket. Inte tvivlat på mig och livet. Inte önskat något annat.

Känslan av maktlöshet har förtvinat. Just idag är jag stark.

Dessa starka dagar. Hoppfulla, rogivande och kanske är det livet. Livet som står på min sida.

Jag är rädd för livet. Skiträdd. Stod på färjan idag och tittade ner i det mörka havet. Färjan krusade vågorna vita. Första tanken var att jag aldrig skulle kunna hoppa. Tanke två var att jag skulle behöva vara berusad. Berusad till mod.

Jag vill inte leva detta livet. Jag vill inte vara jag. När något rubbar mitt trygga men ack så trista liv från de strama kontrollerade ramar jag har tiillåtit mitt liv att verka inom så dör jag en smula. Det är där jag är nu. Min kontrollerade tillvaro har rubbats, behöver rubbas så in i helvete, men drar med mig i en tröstlös känsla som jag inte till fullo kan förklara. 

Jag är ensammast i hela fucking världen.

Jag är den mest utsatta eländiga människa i hela fucking världen.

Jag är inte kapabel till att leva ett liv fullt ut. Något fattas mig. Jag svävar tyngdlöst i ett universum där jag inte har någon förankring. Ingen mittpunkt som jag kan utgå ifrån. Ingen fast punkt att hålla fast vid när det blåser. Ingen mittlinje som jag kan luta mig mot och veta att allt kommer ordna sig, oavsett.

Hatar denna känsla. Hatar vad den gör med mig. Hatar att inte kunna leva.