Regnig grå, grå måndag. Alla trötta, av regnet, av måndagen, av tristess. Konstaterade att det är höst nu. Nio månader innan ljuset igen. Ve och fasa. Ja vill ikke. Men måste ju.

Min längtan är större igen. Längtans ljusrosa skimmer. Flyktigt fladdrar den förbi för att ibland, som nu, stanna och vara trogen en stund. Längtan efter ett sammanhang där det inte bara är jag. Utan två. För att sedan bli tre.

I denna flyktiga, ytliga, trånga värld som jag befinner mig, finns det överhuvudtaget möjlighet till detta? Jag vill så gärna dessa stunder. Så gärna att det gör ont i mig. Förtröstan är dock inte den överväldigande känslan, utan oro att detta inte kommer att bli verklighet. Då vill gråten komma, gråta, gråta, gråta ut den sorg, uttagen i förskott, för något som jag inte vet kommer att inträffa.