Lördag, efterlängtad helgdag, blir lätt veckans tröttaste dag. Hela veckan i ett sömnigt töcken då sömnen varit knapplös och hängt som en skugga innanför ögonlocken utan att låta dem ramla ner. Lördagen väntar som befriare hela veckan, då skall tröttare än tröttast äntligen få morgon med hur mycket efterlängtad sömn som helst.

Så vaknar tröttaste trött tidigt och sömnen vägrar infinna sig igen.

Mitt hjärta är runt och hårt. Hårdare än den starkast metall. Jag lever i villfarelsen att det inte kan rubbas. Hjärtat är coolaste av de coola. Kommer aldrig mjukna och släppa in något som kan göra det illa, mjukna upp det till mjukaste sköljmedel.

Mitt hjärta klarar inte av att skydda mig. Måste hitta andra sätt som skyddar mot överilade tankar och för mycket känslor. Känslor leder ingenstans utom in i ändlösa labyrinter dit man aldrig hittar ut.

Måste försöka göra sängen till vän igen och få sova, sova, sova mig bort.