Det plötsliga sommarregnet kom som en befrielse. Äntligen andas ut och kunna lugna ner lite oro i kroppen.

Söndagen innehåller ingenting och är tom och ljudlös. Stressen satt fast förankrad i mig och behövde något som avledde tankar på innehåll och känslor. Förbannad och rastlös har aldrig varit den bästa av kombinationer.

Regnet tvingade mig hemåt igen. Till lugnet och tystnaden. Till att vara själv och stå kvar i det. Till att försöka hitta vägar att hantera odöda oförlösta skitiga känslor och tankeverksamheter.

Ljudet av regn som öser ner utan hänsyn har aldrig låtit så skönt.