Nu handlar det bara om att orka orka orka. Härda härda härda. Igenom den här perioden. Det är så här nu. Inte så roligt. Mycket gråt. En touch av förtvivlan. Den går över. Jag vet. Försöker stanna i känslan och tillåta mig känna känslan och att den är helt okay. Det går över. Jag är i den ödsligaste vrån av mänskligheten, där ensamhetens lovar är det enda som håller en sällskap. Jag är fucking ensam. Jag är inte så väldigt älskad. Jag håller fast vid saker som inte har någon betydelse, för att påbörja nästa sak/relation/projekt som inte har någon betydelse. Måste hitta det som är viktigt. Och kanske har jag redan gjort det men kan inte få det. Går stora lovar kring mig själv. Vad fattas mig för att jag skall kunna leva fullt? Svaret blir den innerligaste kärlek som finns, som bär en över eld och vatten, som man kan döda för och som gör att man väljer att leva istället för att dö. Det är mitt svar och jag når inte dit. Inte på långa vägar. Vargarnas lockrop blir tydligare. De kommer närmare. Och jag vet att bara jag kan bestämma, besluta, styra vad mitt liv skall innehålla. Men just precis nu vet jag inte om jag orkar, klarar det. Och då blir lockropen så mycket mer lockande. Jag kommer, jag kommer, jag kommer. Då jag inte längre har något val. Men ett val har man alltid.