http://attandasmedoppenmun.blogspot.com/

Nu handlar det bara om att orka orka orka. Härda härda härda. Igenom den här perioden. Det är så här nu. Inte så roligt. Mycket gråt. En touch av förtvivlan. Den går över. Jag vet. Försöker stanna i känslan och tillåta mig känna känslan och att den är helt okay. Det går över. Jag är i den ödsligaste vrån av mänskligheten, där ensamhetens lovar är det enda som håller en sällskap. Jag är fucking ensam. Jag är inte så väldigt älskad. Jag håller fast vid saker som inte har någon betydelse, för att påbörja nästa sak/relation/projekt som inte har någon betydelse. Måste hitta det som är viktigt. Och kanske har jag redan gjort det men kan inte få det. Går stora lovar kring mig själv. Vad fattas mig för att jag skall kunna leva fullt? Svaret blir den innerligaste kärlek som finns, som bär en över eld och vatten, som man kan döda för och som gör att man väljer att leva istället för att dö. Det är mitt svar och jag når inte dit. Inte på långa vägar. Vargarnas lockrop blir tydligare. De kommer närmare. Och jag vet att bara jag kan bestämma, besluta, styra vad mitt liv skall innehålla. Men just precis nu vet jag inte om jag orkar, klarar det. Och då blir lockropen så mycket mer lockande. Jag kommer, jag kommer, jag kommer. Då jag inte längre har något val. Men ett val har man alltid.

Spytt mig till ont huvudet. Allt går bra nu. Det märks. Tydligt. Grät blod igår framför tv. Jag visste. Och tittade ändå. För att få gråta gråta gråta. Att bli lämnad så hjärteskärande. Det gör så jävla ont. Själen går sönder och dör en smula.

Och jag äter nyårsefterätten som jag inte tyckte var så god då men som jag inte kan sluta äta nu. Avslutet slutade vara ett avslut i onsdags och idag så chattar han med mig som inget har hänt. Hur är det möjligt? Med största sannoliket ville han ligga, och vill man ligga så skiter man i att det är skumt, konstigt, inte läge, uppbarligen. Eller så lever man i sån förnekelse att man bara kör på på på och inte vill fatta någonting. Men smart är ju inte något av epiteten jag skulle använda om jag beskrev honom. Och jag avslutade chatten snabbt och loggade ur. Men sedan på igen, jag vill fan veta vad som hände, hans försök till förklaring! Men nu är han vilande eller nåt, inte aktiv och jag tror han kommer skita i att svara, det blev ju så jobbigt igen, och bara logga ut. Och jag orkar inte bry mig. Varför skulle jag? Fråga är ju bara då varför jag lägger ett till inlägg som handlar om honom.

Jo men visst. Betyder jag ingenting för dig. Jag fattar. Och är egentligen inte så brydd. Du var det samma för mig. Någon att få något av som jag ville ha. Skillnaden mellan oss är att jag kan stå för det, jag kan ändå vara människa och behandla denna icke-relation med någon slags respekt för dig och mig i den. Du klarar inte det. Säger saker som passar i stunden, för det du vill uppå. Undviker sedan mig då du anser det för jobbigt. Tack, jag är värd så mycket mer. Du suger så jävla fett. Och tar alldeles för mycket energi från mig som du verkligen really, inte är värd. Stå ändå för att du har/hade inlett någon slags relation med mig och visa för helvete respekt ditt fega jävla kukskaft.

Galet rastlös, det är jag. Galet hungrig, det är också jag. Inget blir som man tänkt sig. Maktlös gör jag mig på bekostnad av rastlöshet. Jag vill men jag vill inte. Jag vill men jag vill inte. Jag vill men jag vill. Bekräftelsekåt och alltid tron på att nu, nu kommer det leda vidare, utvecklas till något mer. Varje gång är det endast två tv-apparater jag skrapar fram, aldrig tre. Men hoppet, det jävla hoppet, är det fucking sista som överger en. 

Galet hungrig men inte sugen på att äta nåt. Vet inte vad det är med mitt mathabegär. Jag som äter, äter, äter tills jag spyr kan inte förmå mig att äta ens sånt som inte får ätas. Julens konsekvenser suger så jävla fett.

Försöker bemästra känslan. Okay, gick så där. Ensamhetskänslan osar som ett stort illaluktande moln runt omkring mig. Jag fattade ju det. Julen är inte min. Möjligtvis alla andras, men inte min. Sov länge idag och nu, när alla andra myser med de sina sitter jag här och försöker att lägga massa energi på att klara denna familjefokuserade ledighet i ensamhet.

Så trött på att äta, vill bara skippa den äckliga maten, om jag inte får spy då. Finns det någon mat som är så överskattad än just julmaten? Låt den eländiga helgen ta slut, nu.

Långsamt har ensamheten kommit smygande. Som en duktig lönnmördare om natten. När alla går hem är jag ensam kvar. Vem är jag, som sitter kvar i mörkret och inte fattar vad som skall göras med detta liv. Inte ensam. Inte ensam. Aldrig ensam. Vill jag leva mitt liv. Ensam är det enda med säkerhet jag är. I slutändan är alla ensamma. Jag är ensam innan slutändan. Få litar jag på. Få kommer mig nära. Och de nära skjuter jag skarpt på. Som förra veckan. Varför. Vad var meningen? Syftet? Att hålla även dem så långt från mig som möjligt? För att försäkra mig om att jag är ensam. Trots att jag redan visste. Söker nu bekräftelse på min redan uppenbara ensamhet och inte goda människa, hos människor som inte har bett om det. Virrvarvet ökar i takt med att mina tankar inte kan hitta ut. Till vad jag pysslar med.