Du, det blev inte bättre efter vårt samtal igår. Jag visade min svaghet, var inte lugn och sansad och det kom tårar. Hon var lugn och samlad. Allt det jag inte var. Om det handlar om makt så har makten förflyttats från mig till henne. Du säger att det inte är makt det handlar om, men allt är makt. Om det var makt att jag lät mina känslor rusa iväg som ett skeenande tåg som inte går att bromsa, för att komma ut i arga anklagelser mot henne, så har maktbalansen nu svängt över till hennes fördel. Där hon är lugn är jag olugn. Där hon är sansad är jag osansad. Där hon är torrlagd är jag tårar. Jag la mig platt på rygg och visade min svaghet. Det handlar inte om att göra det i egen syfte så den andre skall känna sympati för ens visade svaghet. Utan något jag inte kunde kontrollera i stunden. Och för det vill jag att hon skall förstår hur svårt det var för mig. Klart hon inte gör. Klart hon inte vill. Klart det inte fungerar så. Få människor släpper jag in i livet. Hård är jag när jag bedömer att man förbrukat mitt förtroende. Hård och snabbt är jag anklagare, domare och straffutmätare. Hon tänker mycket nu där jag vill ha stiltje. Och jag skall vara en god, bättre, pretto människa och respektera hennes känslor. Jag förstår att jag handlade i affekt där jag skulle ha tagit ett steg tillbaka. Jag förstår att det anses vara mitt fel. Jag förstår att detta kommer påverka vår vänskap. Jag ids bara inte. Jag vill inte. Jag orkar inte. Antingen får vår vänskap fortgå eller så upphör den nu. Svart eller vitt eller ett mellanting. Och jag kommer inte tillåta att känslan av ensamhet övermannar mig.

Snön ligger som ett gnistrande grannt täcke över allt som är gott. Denna vecka har egentligen varit besvikelsernas mörkblå vecka. Tappar är bara förnamnet och jag har inte gråtit en enda våt eländig tår. Innebär det att det är stadigt stabilt nu? Att min vingliga branta oförutsägbara balansgång mellan tusen och en känslor för tillfället har stillnat? Som ett löv efter storm. Nya bättre utmanade jobbet fick jag inte. Nya bättre större lägenheten fick jag inte heller. Inte heller fick jag ligga. Spytt en gång. Nja. Jo. Stabilare iallafall.

Tidigt tisdagsmorgon klockan 3.58, sharp, slår fröken rädd upp sina bruna små. Trots tappra försök infinner sig sömnen inte mer. Uppstigen är fröken klockan 05.26, sharp. Fröken har i sin sömnvånda kliat sig till vansinnigt äckligt hår. Så sitter nu här, renduschad med nytvättat hår, ätandes briljant frukost. Mys vara uppe så tidigt. Mys äta frukost i godan ro hemma. Mys att bara tomten och jag är vaken. Men på andra sidan, den gigantiska tröttheten som lurar bakom tunga ögonlock. Orka, orka, orka dagen. Utan att falla i koma. Nu ringde väckarklockan. Okej, okej, okej. Dags att gå upp. 

Kvällen sänker sig som en varm hand över allt det vita. Jag rastlös men trött så in i bängen. Ville inte hem till ingenting. Måste hem till ingenting för att bara vara. Försöka finna ro och förhoppningsvis, någon mening med att bara vara. Bara vara jag.

Tid och massa energi läggs på ofantligt oviktiga saker. Dras med och stannar inte i tid. Stopp. Det är dags nu.

Det är mörkt här. Ids inte tända. Borde lägga mig och ta igen välförtjänt sömn men yr omkring och gör helt oväsentliga saker utan riktig mening eller riktning. Helgen går mot slutet med advent som otippad avslutare. Min helg har gått i sömnbristens och berusningens tecken. Hur full och hur ofta kan man vara det utan att bli tragisk? Men vem fucking orkar bry sig. Jag står stolt för mina fyllor.

Att komma hem

ensam

till en mörk lägenhet

är ibland

som att dö en smula

ännu en dag. Ligger i sängen. Fryser. Ett beslut måste tas. Ligga kvar och försöka somna om. Eller gå upp och get this day started. Stora beslut. Viktiga beslut. Blundar och känner att jag inte vill ta några beslut alls idag. Drömma mig bort vill jag. Men inte med tungt segt huvud.

Andras bloggar är fantastiska. De vibrerar och glänser. Uppskattas av massa läsare. Har underbara liv. Och jag läser och läser. Mig till seg i huvudet. Och undrar hur andra lyckas så otroligt bra. Med livet. Med att leva. Med att synas. Syns man inte så finns man inte. Jag syns inte. Men det betyder inte att jag inte finns. En pytteliten droppe i det gigantiska havet. Jag finns.

Hem. Ljuva hem. Kvällen finns kvar och skall snart övergå till natt. Jag har halva denna mörka novemberlördags kväll kvar, och hela natten. Älskar tanken på det. Älskar att sitta här, hemma, ensam, och göra ingenting, göra allting. Sprakande tankar som är mina, bara mina och som skall ta mig vidare till morgon när natten blivit dag. Denna kväll och natt är min. Min. MIN. Äter och spyr. Spytt mycket denna vecka. Har kommit ur rytm. Den svårhållna balansen har rubbats och jag önskar att jag dög i mina egna ögon. Dock är denna domare hårdare än vad som kan anas. Känslan efter att ha spytt kan inte jämföras med något annat. Och därför spyr, spyr, spyr jag. Ut mina känslor som, inte kan ta vägen någonannanstans? Jag vet inte. Hade jag vetat hade jag kanske inte spytt så in åt helvete. Och ändå, har jag känt mig okay. Du är okay, jag är okay, alla är okay.