Galet snabbt har helgen gått. Tröttare och tröttast är jag. Tröttfriden vägrar dock infinna sig så önskar jag finge vara uppe hela natten, att jobb imorgon inte existerade. Att natten bara var min. Det går nog inte så bra nu. Spyr väldans. Ett symptom lika säkert som att alla borde använda fula cykelhjälmar, att formen inte är på topp. En ickebekräftelse som är som skit men ändå tar utrymme av tid och energi. Trist nog har jag inte oceaner av tid och energi. Längtar tillbaka till Kina. Längtar till någon. Längtar till något som inte är nu och här.

Längtan efter något annat. En verklighetsflykt som känns som det sista djupblåa andetaget. Längtan efter något annat större som kan berör det förstelnade i mitt inre. Längtan efter ständig berusning. Slutar oftast i en längtan efter vin. Stora gigantiska mängder vin. Idag, denna fredag i djupaste trista november, är inget undantag. Önskar mig mer berusad än nu. Önskar mig så berusad att jag släppte kontrollen om än för en minut. Så jag kunde skriva om hur jävla sviken jag känner mig. Hur livet hopar sig som en eländig illaluktande trasa. Hur mycket jag ändå lägger energi på något som jag egentligen inte vill ha. Och om hur detta är en långsam förkastlig upprepning av allt som redan skrivits. Var är den förändring som skulle infrias. Var är meningen. Var är du.

Helgens första dag har ännu inte börjat. Djuptsegt huvud och dasslockstunga ögonlock. Önskan och tankar som jag önskar inte hade fått plats i mitt huvud surrar som feta spyflugor runt färskt hästbajs. Om mitt så kallde liv hade motsvarat förväntningarna (mina? andras?), hade jag inte haft dessa oceaner av tid att göra av med, försöka fylla av världsviktiga saker. Då hade tiden varit fullt upptagen av vardagsting och jag hade önskat mig tillbaka to this. Ursäkta, förlåt, sorry. Men det är inte någon tröst just precis nu. Ingen jävla tröst alls. Istället surfar jag runt på andras fantastiska bloggar där de levs ett liv som inte är jag men där önskan vore jag.

Ensamheten flåsar mig stressat i nacken. Jagad är jag. Denna helg en förlorad helg. Vilsenheten har tagit över. Hundratals soldater hamrar hårdhänt på mitt huvud för att få mig att fatta, fatta, fatta, att detta är livet. Det är inte mer. Trötthetens bubbla har omfamnat veckan. Helgens lediga dagar är inget undantag. Jag är kvar. Ensam. Medan livet rusar förbi.

Så törstande efter någon. Ensam i mörket. Ids inte. Vet inte. Kan inte. Vill något som inte kan förklaras ens för en själv. Tänker tankar som tänkts hundra gånger förr. Nu är det dags att hålla i,  fortsätta den väg som är tänkt, fullfölja det som skall ske. Vad det nu är. Denna helg har jag varit hemma en vecka. Vardag i rasande fart. Jag motvilligt tillbaka på ruta fucking ett. Måste tänka snabbt så något sker. Inte fastna igen. Ta tillvara det som varit och utgå från det till något annat, ännu större. Ännu bättre, ännu mer. 

Trött, fortfarande jetleggad, uppgiven fröken Rädd dricker vin för att stå ut. Blå är bara förnamnet. Var det detta man skulle tillbaka hem till får det för fan vara. This is not good enough. Vardagen kom snabbare än den snabbast utlösning. Nu galen resbaksmälla. Måste man orka? Måste man vilja? Måste man stå ut?

Idag:

Mina två sista singelvänner dejtar och det går vansinnigt bra.

Min kollega och vän har fått nytt mycket bättre jobb och kommer lämna mig kvar ensam på arbetsplatsen som Gud glömde.

Jobbet är exakt lika ostimulerande som innan jag åkte.

November närmar sig med satans gigantiska stormsteg.

Tacka fan för det behövs drickas vin, så jävla mycket vin.

Sömnigt tröttsamt hemkommen från landet långt långt långt härifrån. De sparade veckor som skulle ge tillbaka ljuset i livet rusade snabbt förbi utan hänsyn till vare sig mig eller någon annan. Hur skall denna resa som det sattes så mycket hopp till återberättas? Måste den återberättas? Är så nyligen mörbultet hemkommen att det inte hunnit landats i gråtjock vardag ännu. Inte heller har tiden hunnit ge distans till resan utan mitt segtjocka huvud vill bara stänga av, inte tänka på Kina alls. Bara finnas här och nu. Andas djupa lilarosa andetag som stärker det som jag redan håller i min hand.

Sitter nyvaken langt langt fran mitt vanliga vardagsliv. Pa regniga, graa landsbygden i Kina. Galen musik strommar over hela byggnaden. Bilden av den kommunistiska staten infrias, rata in er i leden, NU!

Denna del pa resan har inte varit som forvantat. Naturligtvis ar/blir det sallan som forvantat men sa har mycket tid som bara gick till ingenting var inget som ingick i alla stressade tankar fore resan. Det ar trakigare an den trakigaste dag hemma. Och jag forsvinner sakta varje dag det ar sa. Klarar inte av att hantera det pa ett vuxet och konstruktivt satt.

Kanns frustrerande otacksamt vasterlandskt att inte gilla laget. Resan var dock amnad for att fa nya perspektiv, kanske ar malet att verkligen uppskatta vardagen jag har hemma. Den graa trista aptrakiga vardag som jag flydde och ville ha en forandring fran.

Allt jag vill ha nu ar ett liv hemma dar jag insluts i en gemenskap dar jag inte ar sjalv.