Vaknade av regnets trummande mot fönstret. En morgon i höstens tecken. Hösten kom så fort på, snabbare än sommaren var över. Vemodigt trött klarade jag inte att somna om. Mina tankar är sorgsna och irrande. Utan mål men kanske med mening. Ljudet av regn kompletterar dagens känsla. Stanna inne och dra täcket över huvudet. Gråta en skvätt för att sedan hitta nya krafter och gå ut i spöregent utan paraply med högt huvudet och ett stort leende på läpparna. 

Vindarna vrålar höst. Hukandes för blåsten försöker man undvika regnet. Snart, mycket fortare än jag kan ana kommer min resa börja. Förnekelsen kommer inte kunna vara. Förberedelser måste vidtas. Rädslan bevingas. För att inte utmynna i en rädsla för att leva, för livet. Det lilla ömtåliga.

Tankarna flytt någon annanstans. Till förbjudna områden som att ha och inte ha. Bekräftelse och värde. Vara utvald och kunna vara vem som helst. Naturligtvis handlar det om tvåsamhet. Tro inget annat. Bekräftelsen kom aldrig och nu tillbaka på ruta ett igen. Detta var inte vad jag önskade. Jag önskade så mycket mer.

Det bidde inget ikväll. Ingenting ekar tomt. Nu drickandes vin i total ensamhet. Känslan av berusning slår ingenting annat. Change of plans. Ja. Räddare. Eller inte.

Den inte så uppskattade förkylningen vägrar släppa greppet. Snoret sitter som fastetsat i huvudet. Så fortfarande eländigt snuvig och hes. Delvis självförvållat men icke desto mindre inte kul.

Gårdagskvällen slutade inte i katastrofal rastlösthet. Blödigt och liten tår men huvudet hölls högre än förväntat. Ikväll bara ut, ut, ut och få jävligt mycket bekräftelse som gör att man känner sig som en jävligt attraktiv människa. Alltid samma förbannade känsla efter att något har avslutats, även om det inte betydde ett skit.

Dock finns vissa begränsningar. Som att det inte blir någonting utan att man får sitta själv hemma i egen självömkan och pilla på sig själv.

I dessa förkylningstider slipper ingen undan. Inte ens en rädd en. Snoret är inte ens vän. Ogillar, tycker inte om, hatar att inte kunna leva aptrist svennevardagsliv som man önskar. Inte kunna träna bort för mycket energi, avgrund och ilska. Aldrig är tillfredsställelsen så stor som efter ett pass. Inte kunna ge sken av att vara en hel, glad, berättigande människa. Vart tar man vägen med sina dunkande svartklädda drömmar som hotar spränga något då?

En gång var jag någon. En gång såg någon mig. En gång öppnades en spricka i min gråglänsande rustning och något snuddade vid mitt hjärta.

Där är jag inte nu men önskar så innerligt att jag vore.

Onsdagsberusad på öl, vin och snus. Hemkommen och nu försök att varva ner från kväll som var så najs men jag så trött att jag somnade till när det var som bäst. Svarta stråk passerade kvällen men jag stod kvar. Fortfarande i ett virrvarv av känslor, icke-känslor och undran vad som händer i detta förvirrade, blödiga, icke-berättigande liv.

Vad är ett liv om inte en längtan och dröm efter mer. En jakt på något som någon kallade lycka. Jag ville ju bara så mycket mer än vad du ville. Jag vill att du skall vilja ha mig så mycket att det gör ont. Jag vill att du skall försaka för att du så gärna vill omslutas av mig. Jag vill att du skall vilja så mycket mer än jag. Då blir natten min och jag lugn.

Mörkret sänker sig, snart är ännu en söndag förbi. Sliten berusad söndag, ångestens och parens dag.

Längtan är ljus och stark. Väntan är för tålamodiga. Jag har aldrig haft tålamod. Vänta är bland det värsta jag vet. Därav denna dag inte en förtröstansdag. I märgen har dock inte rastlösheten slitit. Istället ett vemod för det som kunde blivit men förmodligen inte blir. 

Dagarna kommer stilla men aldrig ohörda, försvinner sedan i trötthetens rus. Tröttheten har övermannat mig, gjort mig sårbarare och gör det mesta gråtmilt.

Sedan ledigheten tog slut har min sömn inte infunnit sig. Istället lyst hånfullt med sin frånvaro och sakta och säkert dränerat mig på kraft.

Idag den kraftlösaste av dagar. Tankarna far som de vill, med eget liv. Med största förmodan in vain men jag hoppas på något. Om du vill ha mig kan du få mig så lätt. Så kunde det vara men är aldrig.