Det plötsliga sommarregnet kom som en befrielse. Äntligen andas ut och kunna lugna ner lite oro i kroppen.

Söndagen innehåller ingenting och är tom och ljudlös. Stressen satt fast förankrad i mig och behövde något som avledde tankar på innehåll och känslor. Förbannad och rastlös har aldrig varit den bästa av kombinationer.

Regnet tvingade mig hemåt igen. Till lugnet och tystnaden. Till att vara själv och stå kvar i det. Till att försöka hitta vägar att hantera odöda oförlösta skitiga känslor och tankeverksamheter.

Ljudet av regn som öser ner utan hänsyn har aldrig låtit så skönt.

Lördag, efterlängtad helgdag, blir lätt veckans tröttaste dag. Hela veckan i ett sömnigt töcken då sömnen varit knapplös och hängt som en skugga innanför ögonlocken utan att låta dem ramla ner. Lördagen väntar som befriare hela veckan, då skall tröttare än tröttast äntligen få morgon med hur mycket efterlängtad sömn som helst.

Så vaknar tröttaste trött tidigt och sömnen vägrar infinna sig igen.

Mitt hjärta är runt och hårt. Hårdare än den starkast metall. Jag lever i villfarelsen att det inte kan rubbas. Hjärtat är coolaste av de coola. Kommer aldrig mjukna och släppa in något som kan göra det illa, mjukna upp det till mjukaste sköljmedel.

Mitt hjärta klarar inte av att skydda mig. Måste hitta andra sätt som skyddar mot överilade tankar och för mycket känslor. Känslor leder ingenstans utom in i ändlösa labyrinter dit man aldrig hittar ut.

Måste försöka göra sängen till vän igen och få sova, sova, sova mig bort.

Regnig grå, grå måndag. Alla trötta, av regnet, av måndagen, av tristess. Konstaterade att det är höst nu. Nio månader innan ljuset igen. Ve och fasa. Ja vill ikke. Men måste ju.

Min längtan är större igen. Längtans ljusrosa skimmer. Flyktigt fladdrar den förbi för att ibland, som nu, stanna och vara trogen en stund. Längtan efter ett sammanhang där det inte bara är jag. Utan två. För att sedan bli tre.

I denna flyktiga, ytliga, trånga värld som jag befinner mig, finns det överhuvudtaget möjlighet till detta? Jag vill så gärna dessa stunder. Så gärna att det gör ont i mig. Förtröstan är dock inte den överväldigande känslan, utan oro att detta inte kommer att bli verklighet. Då vill gråten komma, gråta, gråta, gråta ut den sorg, uttagen i förskott, för något som jag inte vet kommer att inträffa.

Långsam dag i regnets spår. Lång söndag utan egentligt mening. Vardagssysslor har avlöst varandra. Detta är också livet. Livets tråkiga måsten.

Förväntningarna infriades inte igår. Kände hur lite slampa jag var och hur pryd och präktig svensk jag faktisk är. Lev lite för fan. Vad är du rädd för?

Dagen efter. Dagen bister. Dagen sliten och mödosamma tankar som försöker leta sig fram. Seg och långsam. Snart på väg igen, ut i kvällen som skall bli natt. Mera berusning, mer förväntningar som inte infrias i natt heller, mer att skrapa ihop till i morgon.

Förväntningar alltid som störst lördagskvällar. Besvikelsen alltid som störst lördagsnätter/söndagsmornar. Här i landet fisljummen vet man inte hur man skall förhålla sig till varandra, inte ens en lördagkväll med kroppen full av berusningsmedel. Längtan och förväntan osar starkt. Bekräftelsebehovet är stort. Bara nån nyper mig i baken är jag nöjdare än innan. Bekräftelserumpa är bättre än ingenting alls.

Idag är livet rosa, som en fluffig ballerinakjol. Livet är okej. Vågorna längre bort. Idag ännu en dag i Fröken Rädds liv där rädslan inte är nattsvart utan ljus och hanterbar.

Ljusa skira dagar med mod och längtan. Tacksamhet och någon slag ro. Dessa dagar är att döda för. Dessa dagar är fler än de dagar som är färgade i svartaste svart. Dessa dagar är rädslan bemästrad och jag lever. 

Längtans magi är ljusrosa och vinterlätt. Jag är redan frälst till längtan och hängivet troende. Idag är molnen skira och jag blå som den vemodigaste bluesen. 

Idag, sista dagen på ledighet. Vad gör man av sin tid? Vad gör man när man inte har familj, sambo/make/partner och ett komma fyra välartade barn i åldern två till sex år? Vad gör man när de flesta andra har just dessa komman? Man slickar sina sår så gott det går och försöker fördriva tiden med alltmer meninslösa ting. Försöker finna lugnet som inte vill infinna sig. Försöker att inte tänka för mycket. Risken blir så mycket större då att något brister. Och brister något vet man inte om det går att laga igen. En ärrad veteran är jag, i detta livets spel.

Ljusblått rinner livet förbi mig. Oavvänt tigande. Idag har varit en lagom dag. Ingenting har jag gjort. Bara flutit med i den våg av vardagsledighet som faktiskt känts ganska bra. Inte tänkt för mycket. Inte tvivlat på mig och livet. Inte önskat något annat.

Känslan av maktlöshet har förtvinat. Just idag är jag stark.

Dessa starka dagar. Hoppfulla, rogivande och kanske är det livet. Livet som står på min sida.